Ingen vej mod toppen går spikrakt. Eric Fallander har givet sig selv ti uger til at komme i topform, men den her uge har været stentuff. (Så her tænker han at finde motivationen igen!)
Häng med på Eric Fallanders träningsresa! Han er 40 år og har sambo, to børn og et stillasittande job som tekstforfatter på mobiloperatören 3. De seneste 20 år har han fået sin motion gennem at springe til holdepladsen eller tage trapperne i stedet for hissen. Og den ensidige pris består mest af hamburgare og pilsner.
Nu har han givet sig selv tio veckor att gå från soffpotatis till fysiskt praktexemplar. Nu har vi kommet til sjunde veckan, och supermotivationen börjar svikta ..
Erics träningsresa, vecka 7
Förra veckan skrev jag ju om mitt första möte med en löpcoach. Om mitt fantastiska löpsteg och önskan att flyga fram i spåren bland alla andra hurtbullar. Gladde mig åt att knäna höll, och planerade till och med att börja springa till och från jobbet.Men så hände det något... Efter den där första morgonjoggen till jobbet satte jag mig framför ett skrivbord och lät musklerna stelna. Kaffesuget kom krypterende og jeg skulle rejse mig for at gå mod kaffemaskinen. Det var bare det, at det gik ikke... Där var knäna igen, och jävlar vad ont jag hade. Så fort jeg lade lite tyngd på dem skrek de ifrån och jag insåg att det skulle ta lång tid innan jag sprang igen.
Resten af dagen stapplade jeg fram - i passgång! Eller ja, det så ud, som jeg gjorde i brallan i alle fald. Fick till och med åka hissen ner till plattformen på tunnelbanan när jag gick hem. Ni vet, den där som gamlingar och barnvagnar trängs i annars.
Smärtan satt i flera dagar. Kollade med Doktor Google, kunne det være "iliotibial band syndrom"? Mailede naprapat-Peter, som af nogen grund ikke anbefaler Doktor Google, men svarede at "Dagens tips er at ikke springa om det gör ont". Et råd jeg tænkte lytte på.
Kunden træner ikke, kunden springer ikke. Kunden går næsten. Så hvorfor ikke begynde at slarve med alt andet også? Den fredagen trykkte jeg en burgare til frokost. Avslutade veckan med en AW. På lördagen mötte jag vänner på krogen. Det sluttede med at jeg argumenterade med bartendern - han måste ha gjort något fel, för jag kunde omöjligt ha druckit åtta öl! Han drog af et par fra notan, men nästa dag kändes kroppen precis som den borde förtjäna efter just åtta öl, och hela söndagen befann jag mig någonstans i gränslandet mellan sömn och vakenhet, mellan soffan och sängen.
Läste någon gång att det tar 21 dagar att ändra en vana, och jag hade ju känt att jag var på god väg. Men ingenstans står det hur lång tid det tar att falla tillbaka i gamla vanor. Det kan jeg fortælle nu: Det går direkte!
Efter helgen var i og for sig værken i knäna över, men plötsligt kände jag mig inte lika manad att göra naprapat-Peters och PT-Staffans övningar längre. Det var liksom mycket bekvämare att bara låta bli. Jeg var stadig ret duktig med näringsfysiolog-Marias kostråd, men det blev ändå mer av den dåliga maten och mindre av den bra. Jeg var på vej utför, mot samma omotiverade latmask jag beskrev när den här artikelserien började.
Så når jeg skriver det her, er det ikke noget i mig, der kender igen det her. Jomen, ur varenda historia jag nånsin fått berättad för mig, såklart. I varje hjältes resa (jag är hjälten alltså) måste det ju finnas motgångar. Den der stunden når alt hopp verkar förlorat. Jeg ved ikke, om man tror, at E.T. er død, eller at Rocky er slået og ikke kan rejse sig igen.
Sensmoralen i den her historie er, at uanset hvordan alt dette kommer til at stoppe for mig, så er det intet konstigt om man havner i den her situation. Man møder altid modgange, både i livet og i træning. Nu håber jeg bare, at det kommer til at vende også, som i sagorna. Resa mig som Rocky, så at jeg kan verka som en förebild för alla andra som hatar att träna men känner att de ändå borde.
Dags at komme ur sunken en gång för alla nu, kanske att jag redan har en "exit strategy" när jag tänker efter. Kolla in med mig om en vecka, då kan jag ha en nyhet som kanske kan vända allt...! Så begynder musikken måske at spille og flaggorna vaja. Og måske står jeg der til slut, på oversta trappsteget med nævarna i luften. Jeg kender det nu. Det her er ikke slutningen, det er bare begyndelsen.
LÄS MER: Erics träningsresa del 6: Så är det att springa med löpcoach första gången
