Så er det at springa med löpcoach första gången

Eric Fallander har givet sig selv ti uger til at komme i topform. Nu har han testet at springa med löpcoach - så här gick det!

Häng med på Eric Fallanders träningsresa! Han er 40 år og har sambo, to børn og et stillasittande job som tekstforfatter på mobiloperatören 3. De seneste 20 år har han fået sin motion gennem at springe til holdepladsen eller tage trapperne i stedet for hissen. Og den ensidige pris består mest af hamburgare og pilsner.

Nu har han givet sig selv tio veckor att gå från soffpotatis till fysiskt praktexemplar. Nu er vi kommet til sjette uge, så han får proffshjælp af løparcoachen Kenth Svensson, som du burde følge på Instagram, hvis du ikke allerede gør det @kenth.snabbafotter.

Erics træningsresa, del 6

Alldeles for tidligt skal jeg møde Sveriges førende løbetræner Kenth Svensson og give det her med löpning ytterligare ett försök. Jag har sprungit förr, men som jag berättat tidigare har det inte alltid slutat så bra. To gange har jeg faktisk tvunget mig til at løbe den årlige Bellmanstaffettens fem kilometer, senest for to år siden, men siden da har jeg helt undgået at springe i onödan.

For onödigt känns det ju alltid. Alltså, jeg kan se formålet med at springa for at man er försenad - det är jag ofta, både till möten och avgångstider. Og jeg kan se formålet med at løbe som en transport - et middel til at tage sig fra punkt A til punkt B. Men alltför ofta verkar löpning bara gå ut på att springa i cirklar. Man kommer ligesom altid tilbage til samme sted, som man først udgik fra. Jeg mener, om man alligevel skulle tilbage dit man begyndte sin runda, havde det ju gått mycket snabbare att bara stanna kvar där man är..

Men det vigtigste med løbet er jo, at jeg altid får så meget at føle på. En gang, når jeg fik lidt følelse og skulle jogga, kom jeg ikke mere end nogle fjuttiga meter, før jeg fik akut ryggskott og behövde hjälp för att ens komma hem. Og et plågsamt "håll" i siden er jo mere eller mindre garanteret. (Googlede forresten lidt på "håll" - aka "mjälthugg" - og fann en wiki-sida. "Orsaken är okänd" står der. Jamen, så lad mig da lige slå benene væk under jer: Orsaken är löpningen! Den kan umuligt være bra)

Sedan är det förstås det här med mina veka knän, men nu har jag gjort Naprapat-Peters övningar i några veckor, övningar som syftar till att stärka upp muskulaturen runt knäna och förhoppningsvis även råda bot på smärtan, så det är med tillförsikt jag sakta joggar mot vår mötesplats i Rålambshovsparken i Stockholm. Jeg starter fra jobbet, som ligger lige i nærheden. Det er tidlig morgen, men alle gator er tomma og det känns rätt härligt att vara ute och kuta medan resten av stan håller på att vakna.

Jeg begynder flåsa ganska snabbt, men turligt nog är jag först på plats och kan vila lite medan jag väntar på Kenth. Typisk. For en gangs skull er man i tid, og ändå sprang jag. Så dumt..

Så kommer han løbende over fälten. Han sprang en halvmara i Amsterdam dagen før, men det er intet, der stopper ham. Jeg varnar Kenth, eller "Snabba fötter" som han også kaldes, for at mina knän kanske pajar. Jämte honom känns det som en lat mans ursäkter, men han är sjysst, tar det lugnt.

- Hur känns det här tempot? undrar han. Jeg håber, at han holder på at somna i snigelfarten som passer mig alldeles utmärkt.
- Bra! svarer jeg optimistisk.

Vi springer en smule. Går en smule. Springer en bit. Går en bit. Jeg troede, at jeg skulle dø, men med intervaller i den her fart er det ret behageligt.

Det er smart af ham. Ikke afskräcka mig. Og det var sjovt. Jeg har altid kigget med på alle løbere, når de kommer ud i sporet på vårkanten. De ser så herligt friska ut. Og nu kender jeg mig som en af dem.

- Om det her känns bra, varför springa snabbare? säger Kenth, och faller in i kören av röster som sagt mig samma sak under de här veckorna: All träning är bättre än ingen träning. Ergo, lite löpning är bättre än ingen löpning.

Kenth utvärderar mitt löpsteg. Jeg bliver ked af det. Man skal ikke rulla för mycket från häl till tå, utan studsa fram på främre delen av foten. Børnehave ting. Jeg får blodad tand og vi vänder av mot Stadshuset. Springer hela Norr Mälarstrand och tillbaka igen.

Tilbage igen, ja. Det er ju ofta så det slutar. Kenth foreslår, at jeg afslutter med at springe hele vejen tilbage til kontoret selv. Nu tænker du, at jeg sprang, indtil han var uden syn og siden gav op og begyndte at gå. Det er okej, for præcis så tænkte jeg også gøre. Men jeg sprang faktisk videre. Hele vejen til jobbet. Ökade till och med på stegen de sista två-tre hundra metrarna. Delvis for at verka impa om en kollega skulle se mig såklart, men framförallt för att jag kunde och för att det kändes härligt att flyga fram där på mitt korrekta löpsteg i nya skor och fungerande knä.

(Sportamore-redaktionen gjorde visserligen en stor affär av att man inte skulle springa i träningskor när jag skrev om mina nya träningskläder, men jag tycker att de funkar bra)

Jeg tænker, at jeg måske skal begynde at springe til og fra jobbet. Kan som sagt ikke tænker mig nåt mer meningslöst än att bara dra ut på en "joggingrunda". Du var her, du sprang lidt, og nu er du her igen. Næh, men at transportere mig hjemmefra til jobbet, det kan jeg købe. Skulle bli over en mil om dagen, om nu knät pallar. Lad os teste!

Men som vanligt: Om det ikke kommer nogen artikel næste uge er det naturligvis for at jeg ligger på IVA med andnöd, hjärtinfart och rimligtvis ett plågsamt "håll"...

LÄS MER: Erics träningsresa, del 5: Så är det att lägga om sina kostvanor