Kvarglömtlådan: Ipod Nano

Att springa med musik var tidigare lika med styrketräning. Ville man ha sin egen musik så var det cd-spelare, minidisc eller kassetbandspelare i tvåkilosklassen som gällde.

Radio kunde man lyssna på med små spelare men då var ju valfriheten väck. Då kom ipoden och år noll för träningsmusiken inföll. Den ersten Ipoden (mini) habe ich im Jahr 2004 gekauft und er wog nur 104 Gramm und war leicht zu tragen. Succén var omedelbar. Men det var med Nanon året efter som Ipoden verkligen fick fäste och de vita hörlurarna blev ett givet attribut i spåret och på löpbandet.

Nanon vägde bara 42 gram och hade en batteritid på 14 timmar. Det fanns plats för minst 240 låtar så till och med ultralöparna var nöjda. Det fanns vattentäta armband och chip för registrering av löprundor. Aldrig hade det varit enklare att springa med musik.

Nanon uppdaterades, trots telefonernas intåg, med en sjätte generation så sent som 2012, då var touchskärm och bluetooth standard. Själv glömmer jag aldrig den andra uppdateringen av Nanon, den gjorde mig sällskap på mitt andra marathon och gör det än på en löprunda då och då. Musiken är förövrigt den samma som 2007. Hela London Calling med Clash.