Ingen väg mot toppen går spikrakt. Eric Fallander heeft sig själv tio veckor att komma i toppform, men den här veckan har varit stentuff. (Så här tänker han hitta motivationen igen!)
Häng med på Eric Fallanders träningsresa! Hij is 40 jaar oud en heeft een sambo, een tv-stal en een baan als copywriter bij een mobiel bedrijf 3. De laatste 20 jaar heeft hij zijn eigen beweging gevonden in het springen naar de hållplatsen of in de trapporna in de stället voor mensen. Och den ensidiga kosten består mest av hamburgare och pilsner.
Nu har han gett sig själv tio veckor att gån från soffpotatis till fysiskt praktexemplar. Nu kommit vi till sjunde veckan, och supermotivationen börjar svikta ..
Eric's träningsresa, 7e verdieping
Förra veckan skrev jag ju om mitt första möte med en löpcoach. Om een fantastische löpsteg en een manier om te vliegen in de lucht, terwijl alle andere pijntjes weg zijn. Gladde mig åt att knäna höll, och planerade till och med att börja springa till och från jobbet.Men så hände det något... Efter den där första morgonjoggen till jobbet satte jag mig framför ett skrivbord och lät musklerna stelna. Kaffesuget kom krypande och jag skulle resa mig för att gå mot kaffemaskinen. Det var bara det att det gick inte... Där var knäna igen, och jävlar vad ont jag hade. Så fort jag lade lite tyngd på dem skrek de ifrån och jag insåg att det skulle ta lång tid innan jag sprang igen.
De rest van de dagen bleef ze in het midden - in de pas! Ja, dat was het enige dat ik in de herfst in mijn broek kon doen. Fick till och med åka hissen ner till plattformen på tunnelbanan när jag gick hem. Ni vet, den där som gamlingar och barnvagnar trängs i annars.
Smärtan satt i flera dagar. Kollade med Doktor Google, kunde det vara "iliotibial band syndrom"? Mailde naprapat-Peter, som av någon anledning inte rekommenderar Doktor Google, men svarade att "Dagens tips är att inte springa om det gör ont". Ett råd jag tänkte lyssna på.
Kunde inte träna, kunde inte springa. Kunde knappt gå. Så varför inte börja slarva med allt annat också? Den fredagen tryckte jag en burgare till lunch. Avslutade veckan med en AW. Als ik klaar ben, ga ik naar de keuken. Det slutade med att jag argumenterade med bartendern - han måste ha gjort något fel, för jag kunde omöjligt ha druckit åtta öl! Han drog av ett par från notan, men nästa dag kändes kroppen precis som den borde förtjäna efter just åtta öl, och hela söndagen befann jag mig någonstans i gränslandet mellan sömn och vakenhet, mellan soffan och sängen.
Ik had geen idee dat het 21 dagen zou duren voordat ik een vana zou vinden, maar ik wist wel dat jag op het punt stond om te gaan. Maar ingenstans står det hur lång tid det tar att falla tillbaka i gamla vanor. Dat kan nu: Det går direkt!
Efter helgen var i och för sig värken i knäna över, men plötsligt kände jag mig inte lika manad att göra naprapat-Peters och PT-Staffans övningar längre. Det var liksom mycket bekvämare att bara låta bli. Jag was fortfarande ganska duktig med näringsfysiolog-Marias kostråd, men det blev ändå mer av den dåliga maten och mindre av den bra. Jag var på väg utför, mot samma omotiverade latmask jag beskrev när den här artikelserien började.
Dus, als je de weg naar het hotel hebt gevonden, is er niets dat je kunt vinden in de weg naar het hotel. Jomen, ur varenda historia jag nånsin fått berättad för mig, såklart. Ik ben nog nooit zo oud geweest (ik ben nog nooit zo oud geweest) en ik heb nog nooit zo'n motgångar gevonden. Den där stunden när allt hopp verkar förlorat. Ni vet, när man tror att E.T. är död, eller att Rocky är knockad och inte verkar kunna resa sig igen.
Het gevoel in deze geschiedenis is dat je alles wat je tegenkomt voor jezelf moet zien te verbergen, maar het is ook moeilijk om de mens in deze situatie te houden. Man möter alltid motgångar, både i livet och i träning. Nu hoop ik dat het goed komt, zoals in de toekomst. Resa mig som Rocky, så att jag kan verka som en förebild för alla andra som hatar att träna men känner att de ändå borde.
Het kan gebeuren dat je een "exit-strategie" hebt voor als je je terugtrekt. Kolla in med mig om en vecka, då kan jag ha en nyhet som kanske kan vända allt...! Dan kanske musiken börjar spela och flaggorna vaja. En de kans is groot dat ik naar een slet ga, naar het allerbeste trappsteget met nävarna in mijn hoofd. Jag känner det nu. Det här är inte slutet, det är bara början.
LÄS MER: Erics träningsresa del 6: Så är det att springa med löpcoach första gången
