Så är det att springa med löpcoach första gången

Eric Fallander heeft sig själv tio veckor att komma i toppform. Nu heeft hij getest of hij kan springen met een löpcoach - maar dat is niet zo moeilijk!

Ik ben bij Eric Fallanders träningsresa! Hij is 40 jaar oud en heeft een sambo, een tv-stal en een baan als copywriter bij een mobiel bedrijf 3. De laatste 20 jaar heeft hij zijn eigen beweging gevonden in het springen naar de hållplatsen of in de trapporna in de stället voor mensen. Och den ensidiga kosten består mest av hamburgare och pilsner.

Nu har han gett sig själv tio veckor att gån från soffpotatis till fysiskt praktexemplar. Nu kommit vi till sjätte veckan, då han får proffshjälp av löparcoachen Kenth Svensson, som du borde följa på Instagram om du inte redan gör det @kenth.snabbafotter.

Eric's träningsresa, del 6

Alldeles för tidigt ska jag möta Sveriges främsta löpcoach Kenth Svensson och ge det här med löpning ytterligare ett försök. Jag har sprungit förr, men som jag berättat tidigare har det inte alltid slutat så bra. Två gånger har jag faktiskt tvingat mig runt den årliga Bellmanstaffettens fem kilometer, senast för två år sedan, men sedan dess har jag helt undvikit att springa i onödan.

Voor onödigt känns det ju alltid. Alles bij elkaar genomen kan jag syftet med att springa för att man är försenad - det är jag ofta, både till möten och avgångstider. En je kunt de löpningen zien als een transport - een manier om je van punt A naar punt B te verplaatsen. Man återkommer liksom alltid till samma plats man först utgick ifrån. Jag menar, om man ändå ska tillbaka dit man började sin runda, hade det ju gått mycket snabbare att bara stanna kvar där man är..

Dit is het beste, maar het beste is dat alles zo goed gaat. En gång när jag fick lite feeling och skulle jogga, kom jag inte mer än några fjuttiga meter innan jag fick akut ryggskott och behövde hjälp för att ens komma hem. Och ett plågsamt "håll" i sidan är ju mer eller mindre garanterat. (Googlade förresten lite på "håll" - ook bekend als "mjälthugg" - och fann en wiki-sida. "Orsaken är okänd" står det. Nou, ik zal jullie even laten schrikken: Orsaken är löpningen! Den kan omöjligt vara bra.)

Sedan är det förstås det här med mina veka knän, men nu har jag gjort Naprapat-Peters övningar i några veckor, övningar som syftar till att stärka upp muskulaturen runt knäna och förhoppningsvis även råda bot på smärtan, så det är med tillförsikt jag sakta joggar mot vår mötesplats i Rålambshovsparken i Stockholm. Jag startte vanuit een jobbet som ligger alldeles i närheten. Det är tidig morgon men allla gator är tomma och det känns rätt härligt att vara ute och kuta medan resten av stan håller på att vakna.

Jag börjar flåsa ganska snabbt, men turligt nog steeds jag först på plats och kan vila lite medan jag väntar på Kenth. Typisch. För en gångs skull är man är i tid, och ändå sprang jag. Så dumt..

Så kommer han löpande över fälten. Han sprong en halvmara in Amsterdam dagen innan, men det är inget som stoppar honom. Jag varnar Kenth, eller "Snabba fötter" som han också kallas, för att mina knän kanske pajar. Jämte honom känns det som en lat mans ursäkter, men han är sjysst, tar det lugnt.

- Hur känns det här tempot? undrar han. Jag gissar att han håller på att somna i snigelfarten som passar mig alldeles utmärkt.
- Bra! zegt hij optimistisch.

Vi springer en bit. Går en bit. Springer en beetje. Springer en bit. Jag som trodde att jag skulle dö, men med intervaller i den här farten är det rätt behagligt.

Det är smart av honom. Inte avskräcka mig. En dat is leuk. Jag har alltid tittat med avund på alla löpare när de kommer ut i spåren på vårkanten. De ser ser härligt friska ut. En nu kan ik je helpen.

- Om det här känns bra, varför springa snabbare? säger Kenth, och faller in i kören av röster som sagt mig samma sak under de här veckorna: All träning är bättre än ingen träning. Ergo, lite löpning är bättre än ingen löpning.

Kenth utvärderar mitt löpsteg. Jag får beröm. Man ska inte rulla för mycket från häl till tå, utan studsa fram på främre delen av foten. Kleuterschoolspullen. Jag får blodad tand och vi vänder av mot Stadshuset. Springer hela Norr Mälarstrand och tillbaka igen.

Tillbaka igen, ja. Det är ju ofta så det slutar. Kenth föreslår att jag avslutar med att springa hela vägen tillbaka till kontoret själv. Nu tänker du att jag sprang tills han var utom synhåll och sedan gav upp och började gå. Det är okej, för precis så tänkte jag också göra. Maar jag sprong faktiskt vidare. Hela vägen till jobbet. Ökade till och med på stegen de sista två-tre hundra metrarna. Delvis för att verka impa om en kollega skulle se mig såklart, men framförallt för att jag kunde och för att det kändes härligt att flyga fram där på mitt korrekta löpsteg i nya skor och fungerande knä.

(Sportamore-redaktionen gjorde visserligen en stor affär av att man inte skulle springa i träningsskor när jag skrev om mina nya träningskläder, men jag tycker att de funkar bra!)

Jag tänker att jag kanske ska börja springa till och från jobbet. Kan som sagt inte tänka mig nåt mer meningslöst än att bara dra ut på en "joggingrunda". Du var här, du sprang lite, och now är du här igen. Nädu, men att transportera mig från hem till jobb, det kan jag köpa. Je hebt meer dan een miljoen dollar nodig om de dagen te overbruggen, want nu weet je wat je moet doen. Låt oss testa!

Maar wat vanligt: Om det inte kommer någon artikel nästa vecka är det naturligtvis för att jag ligger på IVA med andnöd, hjärtinfart och rimligtvis ett plågsamt "håll"...

LÄS MER: Erics träningsresa, del 5: Så är det att lägga om sina kostvanor