Erics träningsresa, del 2

Du är inte ensam om att vilja komma i form. Under tio veckor följer vi Erics väg mot topformen. Hur har det gått den här veckan?

Häng med på Eric Fallanders träningsresa! Han är 40 år och har två barn, och ett stillasittande jobb som copywriter på mobiloperatören 3. De senaste 20 åren har han fått sin motion genom att springa till hållplatsen eller ta trapporna i stället för hissen. Och den ensidiga kosten består mest av hamburgare och pilsner.

Nu ska han äntligen "komma igång", som man säger. Under tio veckor får du följa honom här på Sportamore magazine när han ska försöka ta sig från soffpotatis till fysiskt praktexemplar! Hur kommer det gå på gymmet? Kommer det hända något med formen på tio veckor? Vad säger näringsfysiologen om hans matvanor? Nu kör vi!

Från och med nu sitter Eric i squat när han jobbar!

Rapport efter vecka två:

Som jag berättade förra veckan, har jag många ursäkter för att undvika att träna. Framför allt en bruten vrist och smärtande knän. Och kanske ett uns lathet, om det får räknas som ursäkt. Men för att ge mig de bästa förutsättningarna för att ta mig an löpning, skrotlyft och vad nu Sportamore kan tänkas kasta min väg, har de börjat med att skicka mig och mina värkande leder till en naprapat.

Jag har varit hos naprapater förr, då mest för att få en skön massage och höra kraset när de vrider min nacke till rätta. Det är lite som en härligare version av en S/M-grotta - i stället för dungeon-mörkt är det ljust och härligt, och i stället för ett träkors med remmar och handklovar har de en vadderad bänk. Men smärtan är lika skön. Tänker jag alltså, jag har ju aldrig varit i en S/M-grotta!

Och i stället för en härskarinna har man en sköning från Dalarna... På Naprapatlandslaget Östermalmstorg mötte jag Peter, en grundad dalmas med starka nypor, som säger "gubben" mycket. Jag gillar det. "Bra, gubben!" och sånt. Känns härligt.

Mina tidigare naprapatbesök har mest varit för att behandla akuta plågor. Peters filosofi är att inte bara behandla utan även förebygga, så att kroppen ska må bra utan bändande och knäckande. Men först började han med ett litet förhör:

"Hur ofta tränar du nu?" frågade Peter.

"Inte alls."

Det var inte bra, förstod jag.

"Varför är det så då?"

"No, det är alltid mer lockande att bara ta en öl och sätta sig i soffan..."

Nej, det var inte heller bra.

"Öl alltså? Hur ofta dricker du alkohol?"

"Varje dag."

Inte alls bra.

"Hur mycket vatten dricker du då?"

"Alldeles för lite, kanske fem deciliter om dan."

Inte heller det bra, tydligen.

"Och när går du och lägger dig om kvällarna?"

"Aldrig före midnatt."

Du vet - inte bra.

"Kan jag få se dig göra den här rörelsen? (swosh!) Så långt ner du kan komma."

"Ungh...!"

"Ja, det var ju skitdåligt..."

Ungefär så lät det i alla fall i mitt huvud. Och trots det:

"Det här ska vi nog få ordning på, gubben!""

Peter började jobba. Jag fick sitta på huk, gå upp i någon sorts variant av brygga, och göra några utfallande steg mot ett trappsteg. Han var inte imponerad. Sedan fick jag lite övningar att göra hemma, och om jag bara sätter undan en timme om dagen, trodde han att vi skulle se snabba resultat.

Jag tänkte ju att den här resan skulle resultera i ett smärre helvete för mig, men övningarna är rätt nice - de handlar om att sitta. Sitta på huk, och sitta på knä. 30 + 5 minuter om dan. Sitta! Tydligen skulle det göra under med både knän och fotled. Det här kommer bli bli en cakewalk!

Sedan fick jag höra det härliga krasandet. Det var min rygg som sträcktes ut.

Jag kommer att gå tillbaka. För mer stretching, krasande och övningar. Och jag hoppas att ni får se goda resultat. Peter tog några "före-bilder" på min stela kropp. Vänta bara tills jag har "efter-bilderna" om några veckor. Jag kommer rulla ihop mig som en cirkusartist!

Det här hände en härlig septemberdag, så på eftermiddagen tog jag en öl på en uteservering. Och jag satt naturligtvis på huk hela tiden.

Nej, allvarligt, jag tar det här på största allvar, och jag ska göra allt de ber mig om. Har redan gjort dagens 30 huk-minuter. Plågsamt var det också. Se on ohi, kun jag istuu kyykyssä.

(Jag tog faktiskt den där ölen, sittandes på ändan, men den hade jag ju gjort mig förtjänt av...!)

UPPDATERING:

Smekmånaden (dagarna?) är över. Nu har Peter skickat mig ett träningsprogram för att öppna upp min stela bröstrygg och stärka muskulaturen runt knät. En hel lista med otaliga repetitioner av tåhäv och step-ups och gud vet vad. Varje dag ska jag göra dem, typ 40 minuter tar det. Hur finner ni tid, ni som tränar? Man blir ju utbränd för mindre. Och då har jag inte ens träffat min PT än. Mitä minä olen tehnyt...?

TEKSTI AV: Eric Fallander

LÄS MER: Del 1 av Erics träningsresa