Kvarglömtlådan: Ipod Nano

Att springa med musik var tidigare lika med styrketräning. Ville man ha sin egen musikk så var det cd-spelare, minidisc eller kassetbandspelare i tvåkilosklassen som gjaldt.

Radio kunne man lytte på med små spillere men da var ju valfriheten väck. Då kom ipoden och år noll för träningsmusiken inföll. Den första Ipoden (mini) lanserades i början av 2004 och vägde bara 104 gram och fick plats i handen. Suksessen var umiddelbar. Men det var med Nanon året etter som Ipoden verkligen fick fäste och de vita hörlurarna blev ett givet attribut i spåret och på löpbandet.

Nanon vägde bara 42 gram och hade en batteritid på 14 timmar. Det fanns plats för minst 240 låtar så till och med ultralöparna var nöjda. Det var vanntett armbånd og chip for registrering av løprundor. Aldrig hadde det vært enklere å springa med musikken.

Nanon uppdaterades, trots telefonernas intåg, med en sjätte generation så sent som 2012, då var touchskärm och bluetooth standard. Själv glömmer jag aldrig den andra uppdateringen av Nanon, den gjorde mig sällskap på mitt andra marathon och gör det än på en löprunda då och då. Musikken er forøvrig den samme som i 2007. Hele London Calling med Clash.