Emmas tøffe vei fra sykmeldt til triatlet

Høsten 2011 ble Emma Bertilsson sykmeldt for sin kroniske leddsykdom revmatisme, men fant veien ut av smerte og depresjon med hjelp av trening og løping. I dag är hon triatlet och brenner för att hjälpa andra att forandre livene sine.

Emma Bertilsson, 27 år från Karlstad, är personlig tränare, løpecoach, foreleser och skriver bloggen MarathonEmma där hon skriver om sin triatlonsatsning.

- Jeg brenner for å hjelpe andre å gjøre en forandring i livet, finne sin lykke og sine mål. I dag lever jag drømmen, mot hva jeg gjorde for fire år siden. Nå finnes det ingen hinder for meg, livet er som en autobahn, sier hun.

Bli smittad av Emma Bertilssons träningsglädje och följ henne på Instagram @marathonemma! Foto: Instagram.com/marathonemma

Men for noen år siden så Emmas liv helt annerledes ut. Siden hun var liten har hun kjempet med leddsmerter. For seks år siden inntraff en rekke hendelser i livet hennes som gjorde at hun sluttet å være aktiv.

- Då visste jag inte att det var treningen som hade hållit revmatismen i sjakk och som hade gjort att jag kunde hantera smertene. Når jeg sluttet å bevege meg økte smertene. Dette gjorde at jeg syntes synd på meg selv og spiste på feil måte, noe som gjorde smertene enda verre.

Emma Bertilsson søkte hjelp hos en lege, men fikk høre at hun var for ung til å ha en revmatisk sykdom. I stedet fikk hun rådet å gå ned i vekt og fikk utskrevet smertestillende medisiner. Ved hennes siste besøk sa legene at de ikke kunne gjøre noe mer for henne og at smerten kun var innbilning.

- Da gikk alt under for meg. Jeg følte at jeg ikke kunne få hjelp av noen, at det var jeg mot verden. I 2011 var det så ille att jag knapt klarte å ta meg opp av sengen om morgenen ettersom jeg var så støl. Jag hade 40 graders feber stort sett hela tiden och hade svårt att sova på nettene på grund av smerten. Det tærte mye på psyken, en 22-åring skal ikke ha en kropp som en gammel dame.


Emma Bertilsson år 2011, før hun bestemte seg for å forandre livet sitt. Som mest vägde hon 135 kilo. Foto: Privat

Vendepunktet kom en dag i matbutikken da Emma ble passert av en pensjonist med rullator som gikk raskere enn henne. Da bestemte hun seg for å gjøre en forandring. Hun innså at problemet hennes hadde brutt ut i samband med at hun sluttet å være aktiv, og at hun burde begynne å trene igjen. Emma gikk også tid hos en ny lege som konstaterte at hun hadde en revmatisk sykdom, sykmeldte henne og satte henne på en rehabiliteringsplan.

- Jeg skulle få behandlingen innen tre måneder, men kjente at jeg ikke kunne vente se lenge, og at jeg ble nødt til å ta tak i det nå.

En morgon följde Emma med en vän på spinning. Økten var en time lang, og tross at Emma var helt utrent bet hun sammen og trampet på.

- Efterpå kände jag "Shit, så bra att jag klarade det! Jag är inte håplös!". Den känslan var fantastisk. Det gjorde ingenting att jag lå utslått med feber och inflammationer dagen efter.

Emma fortsatte att gå på spinning tre ganger i uken, og når vel behandlingen for sykdommen begynte hadde hun klart å gå ned over ti kilo på egen hånd. Med hjälp av medicinering, fysioterapeut och terapi bygde hon langsomt opp en sterkere kropp og følte hvordan smertene forsvant.

- Jeg var livredd for hva som skulle skje når behandlingstiden var over. En kväll i februari fick jag ett återfall med overspising och ville kompensere det på en måte. Treningssenteret var ikke åpent så jeg tenkte jeg skulle ta en powerwalk. Men jag bodde i ett område där jag kände mig utrygg, så jag tänkte att jag skulle prova att jogga lite, för då hörde jag bara min egen pusting och slapp å innbille meg at noen fulgte etter meg.

Når Emma kom hjem sjekket hun mobilen og så til sin overraskelse at hun hadde løpt to kilometer.

- I min värld var det större sjansen att vinna en miljon på lotto än att jag skulle kunna ta ett loppesteg. Och där stod jag och hade lyft till kilometer. Jag kände att jag ville göra det igen, och jag började drömma om att få en medalj.

Medaljedrømmen gjorde att Emma meldte seg på Vårruset. Og takket være rehabiliteringen, spinningen, en løpetrening i uken og en mengde bein i nesa sprang hun hele den fem kilometer lange distansen.

- Følelsen var fantastisk. Inte minst för att jag skulle få springa hela vägen, men också för att jag skulle få klartecken att vara i en så stor folkmassa. Jag kände att jag hade hittat min greie och att jag hade nått mitt mål med att ha en funktionell vardag där jag kunde sova, lyfta och möta människor, och kunde börja jobba igen och leva ett normalt liv.

Men Emmas satsning slutade inte där. Vårruset ble etterfulgt av det milelange by-løpet i Karlstad, og året etter, i 2013, løp hun GöteborgsVarvet.

- I 2014 løp jeg mitt første maraton i Stockholm. Det tok 3 timer og 50 minutter for meg og jeg rakk å tenke veldig mye på den tiden. Bare tanken på at jeg tre år tidligere knapt kunne ta meg opp av sengen og at jeg nå kunne gjøre det jeg hadde drømt om føltes helt fantastisk.

I fjor sommer gjennomførte Emma Bertilsson sin första triatlonkonkurranse Karlstad Triathlon, 400 meter svømming, 2 mil sykling og 5 kilometer løping. Foto: Instagram.com/marathonemma

Vad hände med revmatismen?

- I begynnelsen var det väldigt svårt att hitta en balans för var mycket jag kunde belaste kroppen, men när jag väl hittade balansen var det enkelt. Så lenge jeg holder meg i bevegelse har kroppen det bra, og jeg trenger ikke ta noen medisiner. Jag har nästan aldrig symtom längre och när jag får en bluss pågår det bara mellan to och tre dagar. Før kunne det vare i to-tre måneder.

Hur mycket och vad tränar du i dag?

- Jag tränar mellan nio och tolv timmar i veckan, men det är väldigt varierande träning. Grunnen til at jeg holder på med triatlon er for at kroppen ikke skal overbelastes.

Vilka mål har du med treningen?

- I sommar ska jag sykle till Paris med team Rynkeby från Värmland till ändamål för barnekreftforeningen. Den 9 juli börjar vi, och ska ta oss dit på under sju dagar, så det tränar jag mycket för nå. Nästa år är målet att genomföra en Ironman. Mitt livsmål är att springa 50 maratonlopp innan jag dör. Jag har 48 igjen. Målet med maratonløpene är att ta meg rundt og være like frisk når jeg går i mål som når jeg begynte.

I dag älskar Emma Bertilsson følelsen av frihet som løpingen gir. "Jag verdsetter evnen å kunne bevege kroppen og at jeg kan løpe, ettersom jeg ikke kunne det tidligere. Har jag haft en hektisk dag på jobbet löser jag det genom att ta en joggetur och kommer på bättre tankar", säger hon. Foto: Rebecca Hansson