Erics vei mot toppformen: Nedturen

Ingen väg mot toppen går smertefritt. Eric Fallander har gett sig själv ti uker på å komme i toppform, men denne uken har vært steinhard. (Slik tenker han å finne motivasjonen igjen!)

Heng med på Eric Fallanders treningsreise! Han är 40 år och har samboer, to barn och en stillsittende jobb som copywriter på mobilselskapet 3. De siste 20 årene har han fått mosjonen sin ved å løpe til holdeplassen eller ta trappene i stedet for heisen. Den ensformiga kostnaden består mest av hamburgare och pilsner.

Nå har han gitt seg selv ti uker til å gå fra sofagris til et fysisk perfekt eksempel. Nå har han kommit till den syvende veckan, och supermotivasjonen begynner å svikte ...

Erics träningsresa, vecka 7

Sist uke skrev jeg jo om mitt første møte med en løpecoach. Om mitt fantastiske løpesteg og ønsket om å fly fram i sporet sammen med alle andre. Jag var glad för att knærne holdt, og jeg planla til og med å løpe til og fra jobben.

Men så skjedde det noe...Etter den første morgenen til jobben satte jeg meg foran et skrivebord og lot musklene stivne. Kaffesuget kom krypande och jag skulle resa meg for å gå til kaffemaskinen. Det var bara det att det gick inte...Da var knærne der igjen, og fy så vondt jeg hadde. Så fort jag la litt tyngde på dem skrek de fra og jeg innså at det ville ta lang tid før jeg kom til å løpe igjen.

Resten av dagen trasket jag fram - det så ut som jag hade gjort på meg i buksa hvertfall. Tok til og med heisen ned til plattformen på t-banen når jeg gikk hjem. Dere vet, den som gamlinger og barnevogner trengs til.

Smerten var der i flere dager. Sjekket med Doktor Google, kunde det vara "iliotibial band syndrom"? Mailet naprapat-Peter, som av en eller annan anledning inte rekommenderar Doktor Google, men svarte at "Dagens tips er å ikke løpe om det gjør vondt". Ett råd jag tänkte följa.

Kunde inte träna, kunde inte lyfta. Kunne knapt gå. Så varför inte slurva med allt annat också? Den fredagen försökte jag i meg en burger til lunsj. Avsluttet uken med en AW. På lördagen mötte jag några vänner på en pub. Det sluttet med at jeg argumenterte med bartenderen - han må ha gjort noe feil, for jeg kunne umulig ha drukket åtte øl! Han dro et par fra kvitteringen, men neste dag føltes kroppen akkurat som den fortjente etter nettopp åtte øl, og hele søndagen befant jeg meg et sted mellom søvn og våkenhet, mellom sofaen og sengen.

Leste en gang at det tar 21 dager å endre en vane, og jeg hadde jo følt at jeg var på god vei. Men ingen steder står det hvor lang tid det tar å falle tilbake i gamle vaner. Det kan jag berätta nu: Det går direkt!

Etter helgen verket ikke knærne lengre, men plutselig følte jeg meg ikke like tvunget til å gjøre naprapat-Peters og PT-Staffans øvelser mer. Det var liksom mye mer behagelig å la være. Jeg var fortsatt ganske flink med ernæringsfysiologen Marias kostråd, men det ble enda mer av den dårlige maten og mindre av den bra. Jeg var på vei ned, mot samme umotiverte latsabb jeg beskrev når denne serien av artikler startet.

Så, när jag skriver det här, är det något i mig som känner igen det. Ja, utav hver eneste historie jeg noensinne har blitt fortalt, selvfølgelig. I alle helters reise (jeg er helten også) må det jo være motgang. Den där stunden där alt håp virker tapt. Dere vet, når man tror E.T. er død, eller at Rocky er knocked og det ikke ser ut til at han vil reise seg igjen.

Moralen i denna historia är, uansett hvordan alt dette kommer til å ende for meg, så er det ikke rart at man havner i denne situasjonen. Man möter alltid motgång, både i livet och på träning. Nå håper jeg bare at det kommer til å vende også, som i sagaene. Reise meg som Rocky, slik at jeg kan virke som et forbilde for alle andre som hater å trene men føler at de burde gjøre det.

Det är tid för att komma ut ur hullet ett gäng för alla, kanske har jag redan en "exit strategy" när jag tänker efter. Sjekk det ut om en uke, da kan jeg ha en nyhet som kanskje kan vende alt...! Kanske musikken börjar spela och flagga vaier. Kanske står jag där till slut, på det översta trappetrinnet med nevene i luften. Jag känner det inte. Det här är inte slutet, det är bara en början.

LES MER: Slik er det å løpe med en løpecoach for første gang