Erics vej mod topformen: Bagslaget!

Ingen väg mot toppen går snorlige. Eric Fallander har gett sig själv 10 veckor till att komma i toppform, men den här veckan har varit stenhård! (Så här vill han hitta motivationen igen)

Häng med på Eric Fallanders träningsresa! Han är 40 år och har to børn og et stillesiddende job som copywriter hos mobiloperatøren 3. De senaste 20 åren har han fått sin motion genom att springa till bussen eller ta trapporna i stället för elevatorer. Och den ensformerade kostnaden består mest av burgare och pilsner

Nu har han gett sig själv 10 veckor för att gå från en sofakartoffel till ett fysiskt pragteksemplar. Nu är vi kommet till den syvende uge og supermotivationen begynder at svigte.

Erics träningsresa, vecka 7

I den sista veckan skrev jag om mitt första möte med en lövtunna. Om med fantastiske løbeskridt og ønsket om at flyve frem på løbestierne blandt alle de andre løbere. Glædede mig over at knæene holdt og planlagde til og med at begynde løbe til og fra arbejdet.

Men så hände der noget... Efter den första morgonloppet till arbetet, satte jag mig framför ett skrivbord och lod musklerna bli stive. Kaffetrangen kom krypande och jag skulle resa mig för att komma hen till kaffemaskinen. Det var bare lige det, at det kunne jeg ikke... Der var knæene igen, og hold nu op hvor gjorde de ondt. Så snart jag lagde en liten tyngd på dem, skreg de av smärta och jag insåg att det skulle gå lång tid innan jag kunde springa igen.

Resten av dagen humpade jag fram - i pasgang! Eller ja, det så i hvert fald ud som om, at jeg havde skidt i bukserne. Var til og med nødt til at tage elevatoren ned til metroperronen, da jeg gik hjem. I ved, den som alle de gamle og folk med barnevogn tager.

Smerten var der i flere dage. Tjekkede med Doktor Google - kunne det være "løbeknæ"? Mailade naprapat-Peter, som av en eller annan anledning, inte rekommenderar Doktor Google, men svarade att "Dagens tips är att inte springa, om det gör ont". Ett råd jag hade tänkt mig att lyssna till.

Jag kunde inte träna, jag kunde inte springa. Kunne knapt gå. Så varför inte bara börja sjuska med allt annat också? Den fredag spiste jag en burgare till frukost. Avslutade ugen med en AfterWork. Om lördagen mötte jag några vänner på krogen. Det slutade med att jag kom upp och skänkte med bartendern - han måste ha gjort något fel, för jag kunde omöjligt ha druckit åtta öl! Han fjernede to øl fra regningen, men næste dag føltes kroppen præcis som den fortjente, og burde føles efter otte øl, og hele søndagen befandt jeg mig i stadiet mellem søvn og vågen, mellem sofaen og sengen.

Læste engang at det tager 21 dage, at ændre en vane og jeg havde jo følt at jeg var godt på vej. Men der står ingensteder hvor lang tid det tager, at falde tilbage i gamle vaner. Det kan jag berätta nu: Det går starkt!

Efter weekenden var smerten i knæene i og for sig over, men pludselig følte jeg mig ikke lige så tvunget til at lave naprapat-Peters og PT-Staffans øvelser længere. Det var liksom mycket lättare bara att låta vara. Jeg var stadigvæk ganske dygtig med ernæringsekspert-Marias kostråd, men det blev alligevel til mere af den dårlige mad og mindre af den gode. Jag var på väg ut på et sidespor, mod det samme umotiverede dovendyr, jeg beskrev for jer i begyndelsen af den her artikelserie.

Så när jag skriver det här, är det något i mig som genkender det. Jo, men av alla historier har jag någonsin fått berättat, självklart. I enhver helts rejse (jeg er helten, altså) skal der jo findes modgang. Det der øjeblik hvor alt håb er ude. I ved, når man tror at E.T. er død, eller at Rocky er slået ud og det ikke ser ud til, at han rejser sig igen

Moralen i denna historia är, att uanset hvordan alt det her ender for mig, så er det ikke mærkeligt, hvis man havner i den her situation. Man möter alltid modgang, både i livet och i träning. Nu hoppas jag bara, att det snart vänder också som i historierne. Att jag reser mig igen, som Rocky, så kan jag vara ett förbud för alla andra, som har trätt, men känner att de borde göra det.

Nu är det tid för att komma ut ur sumpen av ett gäng för alla. Kanske har jag redan en "exit strategy", när jag tänker efter. Tjek op på mig om en uge, så har jeg måske en nyhed som har vendt på det hele...! Så spelar kanske musiken och flaggorna vajer i vinden. Och kanske står jag där i sista änden, på den översta trappetrin med händerna i luften. Jag märker det nu. Det här är inte slutet, det är bara början!

LÆS MERE: Erics træningsrejse del 6: Sådan er det at løbe med løbetræner første gang