Så är det att springa med löpare första gäng

Eric Fallander har gett sig själv 10 veckor till att komma i toppform. Nu har han provat att springa med löpare - så gick det!

Häng med på Eric Fallanders träningsresa! Han är 40 år och har haft barn och ett stillasittande jobb som copywriter hos mobiloperatören 3. De senaste 20 åren har han fått sin motion genom att springa till bussen eller ta trapporna i stället för elevatorer. Och den ensformerade kost består mest av burgare och pilsner

Nu har han gett sig själv 10 veckor för att gå från en sofakartoffel till ett fysiskt pragteksemplar. Nu har vi kommit till den sjätte veckan, då han får professionell hjälp av löparen Kenth Svensson, som du borde följa på Instagram, om inte du redan gör det @kenth.snabbafotter.

Erics träningsresa, del 6

Aldeles för tidigt ska jag träffa Sveriges bästa löpare Kenth Svensson och har gett det till henne med att springa ett försök. Jag har gått före, men som jag har berättat tidigare, har det inte alltid slutat så bra. To gange har jeg faktisk tvunget mig selv til at løbe den årlige Bellmansstafet på fem kilometer, hvilket er ca. to år siden. Men sedan har jag undvikt att springa utan någon anledning.

För det føles jo altid som om at der mangler en anledning. Altså, jeg kan jo godt se meningen med at løbe, når man er forsinket - det er jeg ofte, både til møder og afgangstider. Og jeg kan se meningen med at løbe som en transport - et middel til at tage sig fra punkt A til punkt B. Men alt for ofte virker det bare som om at en løbetur kun handler om at løbe i cirkler. Man kommer liksom alltid tillbaka till där man startade. Även jag menar, om man ändå ska återvända till den plats där man startade, går det ju mycket snabbare bara att bli den plats där man är...

Min största sorg är att jag alltid får så mycket stryk. Engang da jeg fik lidt feeling og ville jogge en tur, kom jeg ikke længere end et par få meter, inden jeg fik akut hold i ryggen og havde brug for hjælp til overhovedet at kunne komme hjem igen. Og et pinefuldt "stik" i siden er jo mere eller mindre garanteret. (Googlede forresten lidt på "stik" - aka "sidestik" - og fandt en wiki-side. "Årsagen är okänd" står det! Låt mig få er att häpna: Årsagen är okänd!!! Det kan ju omöjligt vara bra.)

Så är der jo også det her med mine svage knæ, men nu har jeg jo lavet naprapat-Peters øvelser i nogle uger. Øvelser som har til formål at styrke muskulaturen omkring knæene og forhåbentlig selv kunne kurere smerten, så det er med selvsikkerhed at jeg lige så stille og rolige jogger mod vores mødeplads i Rålambshovsparken i Stockholm. Jeg starter fra arbejdet, som ligger lige i nærheden. Det är tidig morgon, men alla gator är tomma och det känns härligt att vara ute och igång, medan resten av staden är vid at vågne.

Jag blir rimelig hurtig forpustet, men heldigvis er jeg den første som er kommet og kan hvile lidt mens jeg venter på Kenth. Typisk! För en gangs skyld er man i god tid, og jeg løb endda. Så dumt...

Så kommer han løbende over græsset. Han sprang ett halvmaraton i Amsterdam dagen innan men det stoppade honom inte. Jag advarer Kenth, eller hurtige fødder som han også kaldes, for at mine knæ måske ikke kan holde til det. För en mand som ham, føles det som en doven mands undskyldning, men han er flink. Han tar det stilla och roligt.

- Hur känns tempoet? undre han. Jeg vil gætte på at han er ved at falde i søvn med min sneglefart, som passer mig aldeles udmærket.

- Godt! Svarer jag optimistiskt.

Vi kör ett stycke. Går ett stycke. Løber et stykke. Går ett stycke. Jeg troede at jeg skulle dø, men med intervaller i den her fart, er det faktisk ret behageligt.

Det är smart af ham. Inte att avskräcka mig. Och det fingerar. Jag har alltid tittat med misundelse på alla løbere, när de kommer ut på stierne til foråret. De ser så dejligt friska ut. Och nu känner jag mig som en av dem.

- Hvis det her føles godt, hvorfor så løbe hurtigere, siger Keth, og blander ind i koret af stemmer som har sagt præcis det samme til mig i de her uger: Al træning er bedre end ingen træning. Ergo, lite løb er bedre end intet løb.

Kenth vurderer mit løbetrin. Jeg får ros. Man ska inte rulla för mycket från hæl till tå, men studse frem på den forreste del af foden. Dagisgrejer. Jag får blod på tanden och vi rör oss mot Stadshuset. Løber hele Mälarstrand og tilbage igen.

Tillbaka igen, ja. Det är jo oftast där man ender. Kenth forslår at jeg afrunder med at løbe tilbage til kontoret selv. Nu tänker du säkert, att jag indtil han var uden for rækkevidde , gav op og gik resten af vejen. Det är okej, för det var faktiskt min plan, men jag fortsatte faktiskt vidare. Hela vägen till kontoret. Øgede til og med trinene på de sidste to-tre hundrede meter. Delvist for at imponere, hvis jeg skulle støde på en kollega, men fremforalt fordi jeg kunne og fordi det føltes herligt at flyve frem, med mine korrekte løbetrin i nye sko og fungerende knæ.

Jag tänker på att jag kanske skulle börja springa till och från arbetet. Kan jo som sagt inte komma på något mer meningslöst, end at bare tage ud på en løbetur. Du var her, du løb lidt, og nu er du her igen. Nej du, men at transportere mig fra hjem til arbejde, den køber jeg. Det skulle komma upp på över 10 km om dagen, hvis knæet nu kan holde til det. Lad os prøve!
Men som alltid: Hvis ikke der kommer nogen artikel i næste uge, så er det naturligvis fordi jeg ligger på den intensive afdeling men åndenød, hjertestop og sandsynligt nok et pinefuldt "stik"...