"Det kändes som den sista milen aldrig tog slut"

Det 16 mil långa ultraloppet GAX100 gick av stapeln i helgen i ett stekhett Skåne. Adam Bernhoff sprang i 27 timmar (!) innan han gick i mål.

GAX100 anses vara Sveriges kanske tuffaste ultralopp. Distansen sträcker sig 16 mil runt Skånes sydöstra hörn och ställer stora mentala och fysiska krav på deltagarna. Jedním z těch, kteří se stali obětí útoku, byl 36letý Adam Bernhoff ze Stockholmu. Han tog sig i mål efter 27 timmar, två timmar efter segraren.

- Kroppen känns oförskämt bra i dag faktiskt (måndag reds.anm.) Fötterna och vristerna är lite svullna fortfarande, men jag är inte så stel i benen. Jag hade kunnat springa i dag, tror jag, säger han.


Så här var Adam Bernhoff klädd under loppet för att tackla den 30-gradiga värmen. Foto: Privat

GAX100 (100 mil=16,2 mil) skiljer sig från många andra ultralopp eftersom det inte avgörs på en varvbana. I stället får löparna springa på asfalt, stigar, i bokskogar, genom kohagar och på stranden längs Österlen i en stor cirkelrörelse med start och mål i Ystad. I år var loppet extra utmanande med en nära 30-gradig värme stora delar av dygnet.

Sprang i sanden

För Adam Bernhoff var det inte hans första ultralopp, men det längsta. Som mest har han tidigare sprungit 10 mil.

- 100 mil är ju lite av den klassiska ultradistansen och jag har förstått först efteråt att just GAX100 är något av de tuffare loppen. Särskilt eftersom långa sträckor löps i sand längs havet.

Det var också under den delen av banan, runt åttamilsmarkeringen nära Kivik, som Adam Bernhoff hade det kämpigast.

GAX100 avgjordes första gången 2006, det blev ytterligare tre lopp innan tävlingen gick i graven. 2014 återuppstod den igen och i år var det deltagarrekord. Urban Ljungberg och Jan-Erik Ramström är eldsjälarna bakom tävlingen.

- Första fem milen gick utan problem, även om Skåne är mer kuperat än du tror. Efter cirka sju mil fick jag en dipp, blev väldigt trött och fick bita ihop. När vi kom fram till Kivik hade vi sprungit ungefär 12 timmar, klockan var runt åtta på kvällen. Då vilade vi nästan en timme, bytte skor och kläder och sedan sprang vi söderut på stranden. Det var väldigt jobbigt.

Var sugen på att ge upp

Sträckan mellan åtta mil och 13 mil var den tuffaste enligt Adam Bernhoff. Trots att det blev svalare.

- Det var verkligen till att plocka fram pannbenet. Ett tag var jag sugen på att ge upp. Min kompis som jag sprang med började få ont efter typ 12 mil, men då hade jag redan haft ont i fem mil så vi fick pusha varandra rejält. Vid några tillfällen la vi oss på asfalten för att kyla ner benen. Det var kolsvart och vi sprang fel någon gång, men vi ville verkligen inte ge upp.

Efter ytterligare ett längre stopp vid 13-milsmarkeringen med sko- och klädbyte och lite mer energiintag var det dags för avslutningsetappen.

- De sista tre milen var ju så klart hårda också, eftersom vi visste att det handlade om nästan fem timmars löpning. Men det var otroligt vackert in mot Ystad på morgonen och vi insåg att vi skulle klara det.

Bra sammanhållning under loppet

Väl i mål kunde deltagarna svalka fötterna i fontänen på torget och känna sig mer än nöjda. 40 av 70 par kom i mål efter mer än ett dygn ute på vägarna.

- Det var en grym känsla att gå i mål, särskilt eftersom det kändes som den sista milen aldrig tog slut. Det var kul att komma i mål och träffa de andra deltagarna, sammanhållningen var fantastisk genom hela loppet och arrangemanget otroligt bra.

Sugen på att springa ett ultralopp?

1. Många mil i benen

- Jag springer till och från jobbet varje dag. Det blir tio mil i veckan. Löpningen är aldrig en tävling mot andra för mig. Jag transporterar mig och gör det till ett äventyr i stället, för att testa mina gränser.

2. Mycket vilja

- Jag sprang med en kompis och det är ovärderligt att kunna hjälpa varandra när det tar emot. Men det viktigaste är att ha rätt inställning, att du ska klara det. Det handlar inte främst om styrka och kondition utan det är mentalt. Dela upp loppet i etapper och älska utmaningen. Du kommer få svackor och motgångar, men de måste du övervinna.

3. Mat och dryck

- Det fanns vid de fyra stora stationerna, men det viktigaste är det du har med dig ute på banan. Aptiten blir lite klurig, jag vill inte ha för mycket sött och gjorde egna energibars som jag åt var femte kilometer. Vi tog också salttabletter varje timme och var noga med vätskan.

4. Rätt utrustning

- Jag bytte skor och kläder tre gånger, strumpor fyra och såg till att jag var insmord i så jag slapp skavsår. Jag hade också en ryggsäck som rymde mer än bara det nödvändigaste, det är väldigt viktigt att ryggsäcken sitter rätt.