Eric Fallander har gett sig sjutton på att komma i form. Det går just nu som en dans, tack vare baletträning!
Häng med på Eric Fallanders träningsresa! Han är 40 år och har sambo, två barn och ett stillasittande jobb som copywriter på mobiloperatören 3. De senaste 20 åren har han fått sin motion genom att springa till hållplatsen eller ta trapporna i stället för hissen. Och den ensidiga kosten består mest av hamburgare och pilsner.Nu har han gett sig själv tio veckor att gå från soffpotatis till fysiskt praktexemplar. Nu har vi kommit till upploppet, åttonde veckan, då han avslöjar vad han i hemlighet gjort varje tisdag.
Ibland går vägen till toppformen via en tygsusp.Jag lovade en överraskning förra veckan. Här är den: Jag går på balett varje tisdag! Inte sån där "barre", utan riktig balett.
Och till er som undrar: Japp! Jag har tightsen. Jag har de små nätta balettskorna. Jag har till och med en slags tygsuspensoar, komplett med tunt stringsnöre där bak. Det är inte bekvämt. (Och hur ni som bär string dagligen står ut är helt beyond min förståelse.) Men jag gör det, varje vecka. Min brutna/opererade fot ställer till det lite för min "plié", men min "tandu jeté" är det ingen som kan klaga på!
Jag uppmuntrar fler killar att prova på det här - i min klass med 25 elever är vi bara två killar. Men det är bra träning!
Jag får i och för sig kramp av att ständigt sträcka ut tårna, men min öst-europeiska lärare är lika sträng som alla personliga tränare jag kan tänka mig. Hon är genast där och skäller om jag inte spänner rumpan, är rak i ryggen, håller uppe blicken, axlarna bakåt, hälarna i golvet. Hon har pli på min plié!
De olika rörelserna och aktiviteterna lever nu i en fin symbios. Baletten hjälper mig fylla träningskvoten och Peters smidighetsövningar hjälper mig att utföra rörelserna i baletten. Första lektionen kände jag mig vig som en trästock. "Händerna mot golvet! Sträckta knän! Inte lyfta hälarna!" beordrade balettfröken, och där stod jag och nådde med fingrarna typ till knäskålarna innan det började strama i baksida lår.
Sitta med raka ben och böja sig fram: "Ner med huvudet, ni ska kunna kyssa era knän!". Jag kastade slängkyssar mot knäna, puss puss... Så ovig.
Precis som vid hantelväggen på gymmet finns här en stor spegel över hela rummets långsida, men där man på gymmet kan se musklerna bukta ut och känna sig snygg och stark, är balettspegeln mest en grym påminnelse om hur ograciös man (jag) är.
Men nu! Well, jag är inte helt där, men senaste lektionen hörde jag henne bakom mig: "Bra, Eric!" (Bra, Eriku!) Jag sken upp av stolthet. Min hållning och balans kommer att göra naprapat-Peter häpen!
Hela kroppen ska vara spänd i varenda rörelse under baletten, och första gången sedan joggingpasset med löpcoachen började jag svettas lite lätt i tisdags. Kände hur det drog i musklerna. Från tårna, via lår, rumpa och rygg. Det finns till och med omklädningsrum och dusch, så på sätt och vis var det faktiskt ett äkta träningspass. Jag tog mig dit och igenom det. Så kanske är jag nu tillbaka.
Stolt över ännu en träningsbedrift kan jag sikta framåt igen. Jag kommer nog inte att jogga fram mot mina nya mål, men på något sätt ska jag ta mig dit. Vare sig jag trippar dit på tå i trikå, eller ror mig dit i PT-Staffans roddmaskin. Nu kör vi!
LÄS MER: Erics väg mot toppformen: Bakslaget
