Så är det att träna med PT första gången

Eric Fallander testar hur det är att köra med personliga tränare. Resultatet? En nära döden-upplevelse.

Häng med på Eric Fallanders träningsresa! Han är 40 år och har sambo, två barn och ett stillasittande jobb som copywriter på mobiloperatören 3. De senaste 20 åren har han fått sin motion genom att springa till hållplatsen eller ta trapporna i stället för hissen. Och den ensidiga kostnaden består mest av hamburgare och pilsner.

Nu har han gett sig själv tio veckor att gå från soffpotatis till fysiskt praktexemplar. Det här är fjärde veckan, och den här gången tränar han med PT för första gången - vilket resulterade i en nära döden-upplevelse. Eller nja, inte riktigt, men jobbigt var det!

Om situps bränner i magen? Har påven en rolig hatt? Sover Dolly Parton ... Ja, du vet.

Har kämpat på med naprapat-Peters övningar ett tag nu, som ni läst om förut (mycket huksittande till exempel). Och medan det för all del är jobbigt, är det ju inget fyspass. Men nu är det dags att ändra på det, för nu ska jag träffa min personliga tränare, Staffan Eklund, mer känd som PT-Staffan, som har typ 60 000 följare på Instagram.

- Jaha, är du redo? undrar han.
- Ja, för tusan, jag har kläderna och allt! säger jag stolt, innan han påpekar:
- Mmm, du har tröjan ut-och-in.

PT-Staffan tar emot mig på gymmet, och plötsligt väller nostalgiska vindar över mig. Jag känner igen de här lokalerna. Västmannagatan 44A i Stockholm. Hur många timmar har jag inte tillbringat i de här lokalerna? Här hängde man ju en hel del förr. Ja, för en 20 år sedan si så där. Fast inte i träningssyfte då. Det här var ju ZTV:s gamla lokaler. Här gled det unga (nu medelålders) media-Sverige omkring. Luuk, Schyffert, Erik Haag, Josefin Crafoord, David Hellenius..

Och nu är det ett gym. Passande. På samma plats där jag en gång sov ruset av mig i en soffa, står det nu någon slags tortyr-apparat. Roddmaskin kallar Staffan den. Den ska vi tydligen upp i sen, men först ska han ta en massa mått.

Vad gör en PT egentligen? Jag tänker att han är personlig, men aldrig privat? Närå.

- Av med kläderna, säger han, och blir samtidigt min privata tränare.

Som en skräddare går han loss på mig med måttbandet. Bröstmått, midjemått, rumpa, lår, biceps... Det finns inte ett omfång på min kropp som han inte registrerat nu. Till och med fettprocenten kollar han med en stor tång. Nyper mig lite här och lite där. 22,8 procent konstaterar han.

Jaha, vad betyder det? I min ålder ska man inte ligga över 25 procent tydligen, så helt illa kan det inte vara. Men jo, det kunde visst vara lägre.

Sedan ska jag upp i tortyrapparaten och börja ro. Sista minuten ska jag maxa, ta ut mig helt. Och Staffan kollar hur snabbt min puls går ner från max till vilopuls, och BOO-YA, den gick ner snabbt! Det måste betyda att jag har en bra "grundfysik", säger han, så det så. Ra-ta-ra-ta-raaa, resten av passet går som en dans. Med sådan här grundfysik kommer jag snart vara Arnold.

Jag gick runt som på små moln efter det (eller stapplade runt som en gammal gubbe kanske är närmare sanningen, för träningsvärken kom ju med besked). Kände mig duktig och stolt som tagit mig igenom 30 minuter med PT:n.

Så kom ett mejl med förslag på tider för nästa träff. Han ville förstås boka in en hel timme, den galningen! Så lika snabbt som det var över, är jag där igen.

- Eftersom du har ganska bra grundfysik så kör vi hårt från början, upplyser PT-Staffan.

Jo tacka fan för det, snart ligger jag i en pöl på golvet och vill bara kräkas av illamående. Jag vet inte hur det är med den där "grundfysiken" längre.

- Jag brukade ju cykla till och från jobbet varje dag, men nu har det blivit så kallt att jag inte ens har den motionen, jag tror att jag har värdelös grundfysik. Kan vi bara utgå från det och köra kanske hälften av de här övningarna i stället? undrar jag.
Men nej, det vill han inte höra. Han ger mig någon minut vila, och sedan ska vi göra hela skiten igen!!!

Asså, jag har ju testat gym förut, hade ju till och med ett gymkort, som jag berättade om för några veckor sedan. Lyft skrot och kettlebells och vad det kallas, men har aldrig riktigt fattat vitsen med att lyfta tunga saker för att sedan bara ställa tillbaka dem på samma ställe. Men Staffan har en annan metod. Vi gör saker som man kan göra i sitt eget vardagsrum. Tar en liten plätt på 2x2 meter och jobbar med min egen kroppsvikt. Han kan sätta varenda gym i konkurs om den här metoden sprider sig!

En evighet av armhävningar, sit-ups, burpees och andra svinjobbiga övningar senare är tiden slut. Han ville köra ett tredje varv, men mina 30 ryggresningar drog nog ut för mycket på tiden, så jag är off the hook för den här gången.

Sedan ska han tydligen gå och köpa burgare till lunch! Det är ju jag som gör allt jobbet, så var är min burgare?! Jo, det var ju så att en viss näringsfysiolog hade åsikter om mitt intag av hamburgare. Vad hon tyckte? Det kan jag berätta nästa vecka. Nu måste jag gå och dö lite..

Upp med hakan, Eric! (I dubbel bemärkelse.)

LÄS MER: Erics träningsresa, del 3